Okategoriserade, Vad ska vi äta egentligen?

Del 2. Ska vi äta kött och hur mycket protein behöver vi egentligen?

I del 1, ”vad vi bör äta ur ett evolutionärt perspektiv”, har vi sett att vi mestadels ätit rå vegetabilisk kost under vår 20 miljoner långa evolution i Afrika. Det var först för ca 100 000 år sedan som vi började vandra norrut och därmed åt allt mer animalisk föda. Alltså har våra förfäder ätit till stor del vegetabilisk kost men även en del fisk, skaldjur samt vilt kött. Det vi kan konstatera är att urmänniskorna inte åt raffinerat socker, säd, mejeriprodukter och annan processad mat. Men hur mycket kött är optimalt för oss människor att äta, om vi ens bör äta det, och hur mycket protein behöver vi egentligen?

Proteinet upptäcktes 1839 av den holländska kemisten Gerhard Mulders. På 1800-talet var protein synonymt med kött och den uppfattningen råder fortfarande hos många. Den tyska vetenskapsmannen Carl Voit (1831-1908) fann att människan bara behöver äta 48,5 gram protein/dag, men ändå rekommenderade han ett dagligt intag på hela 118 gram eftersom protein ansågs vara det viktigaste näringsämnet vid den här tiden. Idag rekommenderas ett intag på ca 55 gram protein per person och dag. Det finns 22 aminosyror (aminosyror är proteinets minsta beståndsdelar) varav åtta är essentiella (fenylalanin, isoleucin, leucin, lysin, metionin, treonin, tryptofan och valin). De kallas för essentiella eftersom de inte kan tillverkas i kroppen och vi behöver därmed få i oss dem via födan. Eftersom proteinerna från kött är mycket lika våra egna och innehåller alla essentiella aminosyror kallas animaliskt protein för högvärdigt protein och anses ha högst kvalitet. Men att kött innehåller högvärdigt protein betyder inte nödvändigtvis att animalisk kost ger oss bäst hälsa. Mycket forskning visar att växtproteiner är den nyttigaste typen av protein. Dessutom kan människokroppen utvinna alla essentiella aminosyror ur vegetabilier om vi äter en variation av växtproteiner varje dag (1).

Forskaren Colin T. Campbell var med om en stor nutritionsstudie på 1970-talet som kallas för Kinastudien. Denna studie pågick i flera år och gick ut på att kartlägga hälsan hos Kinas befolkning. Man ville se om det fanns några regionala skillnader i olika välfärdssjukdomar som cancer, diabetes och hjärtsjukdomar i landet. Man fann tydliga resultat som visade att folk som bodde i regioner där man huvudsakligen åt växtbaserad föda saknade välfärdssjukdomar medan människor som åt mer animalisk kost i mycket högre grad drabbades av dessa sjukdomar. Man hade tidigare sett i Kina att cancerförekomsten i länen med den högsta frekvensen av vissa cancerformer var mer än hundra gånger större än i länen med lägst förekomst av samma cancerformer. Med tanke på att 87 procent av befolkningen tillhörde samma etniska grupp berodde variationen troligen inte på gener. Kinastudien visade ett samband mellan animaliska livsmedel och ökande blodkolesterolhalt medan växtbaserade livsmedel förknippades med minskande blodkolesterolhalt (1).

Innan Kinastudien hade Campbell gjort studier på råttor som visade att utvecklingen av levercancer ökar vid intag av mycket animaliskt protein i form av kasein (komjölksprotein). Råttorna delades in i två grupper, den ena gruppen åt 20 procent av kalorierna i form av protein och den andra gruppen åt 5 procent protein, och gjordes mottagliga för levercancer genom att de matades med aflatoxin (ett cancerogent ämne). Det visade sig att endast de råttor som fick foder med 20 procent protein drabbades av cancer medan alla djur som fick 5 procent protein förblev friska. Campbell och hans forskarteam fann även att växtprotein som testades på samma sätt inte gav samma cancerfrämjande effekt som kaseinet. I försöken främjade växtprotein inte cancertillväxt, inte ens vid högre intagsnivå (2). Den delmängd protein som behövs för tillväxt och bibehållen hälsa hos råttor är mycket lik människans proteinbehov.

Någon som håller med Campbell om att vegetarisk föda är att föredra framför animalisk kost är Dr. Robert Morse. Han menar att frukt och grönsaker är basbildande medan bland annat kött, raffinerat socker och mejeriprodukter är syrabildande. När frukt och annan basbildande föda smälts och förbränns i kroppen kvarstår kalcium, magnesium, natrium och kalium som restprodukter. Dessa mineraler basar kroppen och därför är näringsämnen som frukt, bär och grönsaker basbildande. När proteiner bryts ner skapas svavel- och fosforsyror som är skadliga för kroppens vävnader. För att bli av med syrorna binds de till elektrolyter (t.ex. Na och Ca) så att salter skapas. Kroppens elektrolyter blir därmed förbrukade. Kolhydrater och fetter skapar mjölksyra och ättiksyra, som kräver samma process, men är inte lika skadliga. På grund av detta måste vi fylla på våra elektrolyter dagligen. Har vi inte tillräckligt med elektrolyter för att oskadliggöra syrorna, eller om vi äter för mycket syrabildande mat, kan njurar, lever och andra organ skadas. I slutskedet av proteinnedbrytningen bildas urinsyra som skadar vävnader och ökar inflammationen i kroppen. Syror bidrar till inflammation samt bildar stenar tillsammans med fett, mineraler och andra ämnen vilket kan leda till njursten, gallsten mm.

Enligt Dr. Morse leder en för sur miljö till att blodplättar, röda blodceller och näringsämnen klumpar ihop sig. Detta gör att cellerna får brist på näring eftersom de inte kan ta upp näringen optimalt. Baser är i motsatts till syror antiinflammatoriska och kan läka skadade vävnader. I en alkalisk miljö kan näringsämnena lösas upp och blir lättillgängliga för kroppens celler. Om vi äter protein i form av grönsaker och nötter får vi i oss mycket lättillgängliga, fria aminosyror. Men om vi äter animaliskt protein måste vi bryta ner det till aminosyror innan kroppen kan använda sig av det, eftersom det är just aminosyrorna som kroppen använder som byggstenar. Aminosyror blir lättillgängliga för tillväxt, underhåll och reparering i en basisk miljö. Köttätande kan leda till en ohälsosam tarmflora och parasiter då många parasiter lever på köttrester som inte brutits ner helt i tarmen. Kött kan också packas ihop på tarmväggarna och bidra till att vår slemhinna och tarmvägg förruttnar tillsammans med köttet. När proteinerna förruttnar bildas giftiga biprodukter. För mycket animaliskt protein har även kopplats till koloncancer (3).

I en studie fick 51 överviktiga personer äta enligt atkinsdieten (mycket protein och lite kolhydrater). Studiedeltagarna gick ner i vikt men de fick även en del biverkningar som förstoppning, dålig andedräkt, huvudvärk, håravfall och ökad blödning vid menstruation. I atkinsstudien fann de även att studiedeltagarna hade upp till 53 procents ökad utsöndring av kalcium i urinen vilket kan innebära en katastrof för skeletthälsan (4). Eftersom animaliskt protein är syrabildande leder det till att kroppen hämtar kalcium från skelettet för att basa blodet. Resultatet blir att kalciummängden stiger i urinen och att skelettet urkalkas så att benskörhet utvecklas (1).

Dr. Price, forskaren som studerade ursprungsbefolkningar i olika delar av världen på 1930-talet, kom dock fram till att ursprungsfolk var kärnfriska oavsett om de åt mestadels vegetabilisk föda eller kött och mejeriprodukter. Gemensamt för alla naturfolk var att de inte åt processad mat. Om de åt spannmål fermenterades alltid säden för att neutralisera enzymhämmare, garvsyra och fytinsyra, och om de åt mejeriprodukter var det endast obehandlad mjölk och mejeriprodukter (ej homogeniserad eller pastöriserad). Naturfolken åt alltid hela djuret inklusive inälvor, muskler, ben och fett och man valde i första hand inälvorna och fettet, antagligen på grund av dess rika innehåll av vitaminer (4). Att dessa ursprungsbefolkningar var så friska kan också bero på att de inte fick i sig tillsatser, avgaser och andra ohälsosamma ämnen. Dessutom rörde de på sig mycket och var troligen inte så stressade som så många är idag i vårt samhälle. Det är också stor skillnad på vilt kött och kött som kommer från tamboskap. Vilt kött är i regel magert jämfört med det kött som kommer från uppfödda djur och djur som är på väg att slaktas bildar mycket stresshormoner som kommer ut i köttet. Dessutom äter inte tamboskap det de normalt äter i vilt tillstånd. Nötkreatur t.ex. matas med soja såvida de inte är ekologiska. Kött från kor innehåller också mycket hormoner då de ofta är gravida, dels ska de föda kalvar och dels ge mjölk. Djuren får också i sig en hel del antibiotika och andra läkemedel, i alla fall utanför Sverige. Bara det faktum att ursprungsbefolkningar inte åt raffinerat socker, vitt mjöl, skräpmat, transfetter och snacks gav dem antagligen en stor hälsovinst. Hade de dessutom bytt ut kött och mejeriprodukter till frukt och grönsaker hade de kanske haft ännu bättre hälsa.

I nästa del av serien ”Vad ska vi äta egentligen?” kommer jag skriva om välfärdssjukdomar och kopplingen till kost. Studier samt människors erfarenheter visar att både LCHF och vegan-kost kan hjälpa, trots att dessa dieter är så olika varandra. Vilken kost är egentligen mest idealisk för att hålla sig frisk från dessa sjukdomar? Missa inte detta i nästa inlägg.

 

 

Referenser

  1. Campbell, T. Colin & Campbell, Thomas M. 2015. Kinastudien. Danmark: Narayana Press.
  2. Hayes JR, Mgbodile MUK och Campbell TC. “Effect of protein deficiency on the inducibility of the hepatic microsomal drug-metabolizing enzyme system. I. Effect on substrate interaction with cytochrome P-450.” Pharmacol. 22 (1973): 1005-1014.
  3. Morse, Robert. 2004. The Detox Miracle Sourcebook. Chino Valley, Arizona: Kalindi Press.
  4. Westman EC, Yancy WS, Edman JS, et al. “Carbohydrate Diet Program.” J. Med. 113 (2002): 30-36.
  5. Blomberg, Gunilla. 2012. Vad ska vi äta och varför. Emmaboda: Åkessons Förlag.

2 reaktioner på ”Del 2. Ska vi äta kött och hur mycket protein behöver vi egentligen?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *